Många som skrivit om Warrior tidigare har menat att det är en film som har mycket emot sig genom sin halvtrashiga klishéaktiga story, där två bröder som skiljts åt och levt sin liv med vars en förälder deltar i samma MMA (Mixed Martial Arts) mästerskap där världens bästa fighters gör upp om 5 miljoner dollar. Tommy (Tom Hardy) rymde med sin mamma från den alkoholiserade och våldsamme pappan Paddy (Nick Nolte). Den äldre brodern Brendan (Joel Edgerton) som skulle följa med sin bror och mamma valde dock i stanna kvar i hemstaden Pittsburgh. Nu ett antal år senare kommer Tommy, efter en tjänstgöring som marinsoldat, tillbaka för att med sin pappas hjälp träna upp sig och vinna mästerskapet. Samtidigt blir Brendan relegerad från sitt lärarjobb och behöver pengarna för att ha råd att bo kvar i familjens hus. De båda börjar träna stenhårt, på helt olika sätt och utan att träffa varandra, förrän dagen då mästerskapet ska börja…
Warrior är i allra högsta grad en macho fightingfilm, men fighterna sträcker sig mycket längre än till den ”bur” där MMA-fighterna utspelar sig. Det är inte heller pengar eller heder som utgör den största fighten utan de tre trasiga själar som en gång var en familj och numera är främlingar för varandra. Genom att skuldbelägga och alienera varandra lyckas de tre männen gräva ner sig själva i en än större olycka och det enda som håller dem samman är mästerskapet och chansen att vinna.
Även om beskrivningen tyder på en supermacho och ytlig film är det den otroligt känslosam och ärlig. Det är ett konststycke i sig att lyckas göra känslomässiga scener som passar in i den stereotypiskt ”manliga världen” som ändå överspeglar den supermaskulina testosteronkamp som MMA är. Regissören Gavin O’Connor har lyckats med att skapa en mystik kring alla tre karaktärer och även om vi inte vet vad som hänt tidigare så tvingas vi ta ställning till huruvida vi är förlåtande eller inte. Stor del av filmens credd går till Nolte gör sin bästa roll någonsin (vilket han även blev Oscarnominerad för).
Även om jag på förhand skulle vilja raljera över att jag aldrig fäller några tårar till ynkliga sportfilmer och hatälskande bröder så lyckades jag inte denna gång. Warrior gick för djupt in under mitt skin för att inte bli känslosam, och ibland (om än sällan) händer konststycket att jag faktiskt gillar en film som även attraherar den stora massan.
Min favoritroll av Bruce Willis, och Helen Mirren med maskingevär, kan inte bli annat än awesome. Uppföljaren till en av de största positiva överraskningarna 2010 kommer säkerligen inte leva upp till samma standard som den tidigare, men den kommer vara pure underhållning!
En filmälskare är inte en filmälskare om hen inte väljer att åtminstone försöka se alla de filmer som är nominerade till Oscarstatyetterna. Jag har därför bestämt mig för att göra en lista med de filmer som jag behöver se innan galan går av stapeln den 24:e Fabruari:
A Royal Affair
Amour Anna Karenina Argo Beasts of the Southern Wild Brave Django Unchained Flight Frankenweenie Kon-tiki Les Misérables Life of Pi Lincoln Moonrise Kingdom ParaNorman Silver Linings Playbook The Impossible The Master The Pirates! The Sessions Wreck-it-Ralph Zero Dark Thirty
De gröna filmerna är de som jag lyckats se och eftersom det lämnar mycket att önska så är det bara att ta tag i sig själv och börja maratontittande!
Att som regissör välja sig själv som huvudrollsinnehavare är kanske inte världens mest kontroversiella händelse. Däremot skiljer det sig otroligt mycket beroende på vilken typ av film som personen ska gestalta. I fallen där Woody Allen är huvudrollsinnehavare i sina filmer (ex. Manhattan & Annie Hall) är det legitimt eftersom det manuset är skrivet av och om honom själv. I Argo är fallet inte så, och huvudrollen spelas ändå av filmens regissör Ben Affleck. Jag vet inte om mitt problem är Affleck i sig eller det narcissistiska fenomen som detta betyder. Om det skulle vara så att han var en fantastisk skådespelare så kunde jag om möjligt förstå varför detta val görs, men som de flesta vet är så icke fallet, nej han är så mycket bättre som regissör och manusförfattare (framförallt den senare).
I Argo, som är baserad på faktiskt händelser, får vi följa ett fritagningsförsök av sex amerikanska politiska ”flyktingar” i Iran efter revolutionen kring 1980. Dessa sex rymde till den kanadensiska ambassadören från den amerikanska ambassaden efter att denna stormats och ockuperats. Ett annorlunda fritagningsförsök som går ut på att fabricera ett filmprojekt där Tony Mendez (Affleck) åker till Iran för att undersöka inspelningsplatser till Science fiction filmen Argo. När Mendez väl lyckats ta sig fram till sina fritagningsobjekt börjar det klaustrofobiska men också spännande projektet att lura de iranska myndigheterna och med livet som insats ta sig hem till USA igen.
Med en story som Argo så är det väl egentligen ganska svårt att misslyckas, och jag vill inte säga att jag skulle gjort det bättre själv, men till och med jag skulle kunna göra en intressant och spännande historia av dessa händelser. Det som är problematiken med att göra en film baserat på verkliga händelser, speciellt med historiska inslag, är den fina linje mellan autenticitet och fiction som väljs att följa. I Argo verkar man gjort sin efterforskning med bravur, men kanske har man fokuserat lite väl mycket på detta? Visst är det viktigt att även bildliskt berätta en historia korrekt, men det finns ytterligare dimensioner som skulle kunna intensifiera filmens innehåll. En fördjupning i karaktärer (och då inte i narcissist Afflecks karaktär) där det faktiskt är lite mer komplexa relataioner mellan de sex rymlingarna, än vad som porträtteras. Moralkakor och stereotypiska inslag är omöjligt att vara utan, speciellt eftersom det är Affleck och Hollywood som betalar, men istället för att gräva djupare i karaktärer, berättelse och historia så blir det väldigt ytligt. Nerverna är på helspänn under delar av filmen, men inte för att man bryr sig om karaktärerna utan för att det är en stämning som byggs upp.
Självklart så är det mycket som är bra med Argo, som är en schysst underhållningsfilm. Att den blivit en frontrunner till Oscarstatyetter är för mig helt oförståeligt och jag undrar om filmåret varit så dåligt att statyettlistan måste fyllas ut med fler filmer. I jämförelse med exempelvis The Town (skriven, regisserad & spelad av Affleck) är Argo ganska mesig. Politiskt Korrekt, men fortfarande mesig och tråkig och att juryn skulle välja de som vinnare till någon statyett känns detsamma, mesigt och tråkigt. Vad som gör mig glad är att Hollywood väljer att göra filmer som Argo som skildrar historia, eftersom kidsen behöver ett annat media än enbart böcker för att intressera sig. Så när folk väljer mellan att se Paranormal Activity 4 och Argo, och beslutar sig för den senare (mycket eftersom att just Affleck är med), så kan jag inte annat än att svälja de brister som filmen har och vara lite smått nöjd i vilket fall.
Det må så vara att man inte får såga en film vid fotknölarna bara för att man såg den på någon form av ”galapremiär” men i Jack Reachers fall så vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna göra annat. Visst var det väl spännande att se Tom Cruise och Rosamund Pike presentera filmen, men det var väl ungefär där spänning och exotism tog slut. En galapremiär av den magnitud och med det celebra Hollywood besök som Cruise innebär, lockar de allra flesta från sina slott och kojor (främst det första), men det betyder också ofta att filmen som promotas faktiskt behöver det. Inte för att folk inte hört talas om den utan för att det egentligen är en skräpfilm som behöver en extra skjuts.
Första gången jag såg affischen för Jack Reacher så tänkte jag att det kanske var någon ny Misson:Impossible och brydde mig inget vidare. När jag sedan fick reda på att det var en filmatisering av den första av totalt 17 (snart 18) böcker om anti-hjälten Reacher. Utan att vidare gå in på detaljer (eftersom det skulle förstöra den lilla lilla spänning som finns) kan man kortfattat beskriva filmen som ett försök att rentvå en före detta militär med en ”kliande måstekänsla” att döda. På vägen så stöter Reacher och Helen Rodin (Rosamund Pike) in i den ena idioten efter den andra. Historierna svävar iväg och moralkakorna får vem som helst att först kräkas och sen kvävas av det egna kräket. Att det är republikanska pengar bakom finns det inte en tvekan om och att porträttera kvinnor som svaga är en annan specialité. Vidare så ska det lite här och där bli lite humoristiska inslag vilket bara skapar förvirring för även humorn är så korkad att man blir provocerad.
Glorifierandet av vapen och övervåld är så att man blir mörkrädd, och det enda som egentligen känns autentiskt är hur lätt det är att döda någon med en skott, en sten slagen i pannan eller vad det nu än kan vara. Det bryts ben av folk hit och dit och även om känslan ska vara att Reacher är ond och god samtidigt så är det senare överhängande och på film känns det oroväckande. Numera förstår de flesta i Hollywood att om du vill ha en fet summa på ditt bankkonto så ska du vara huvudroll i en franchise; superhjältar, vampyrer eller mördarmaskiner kvittar. Självklart vill gamle Tompa få uppleva detta fenomen och hakade på Jack Reacher, men frågan är om detta inte är ett lågvattenmärke även för honom?
Förutom hormonstinna tonåringar och män med ”manshävdarkomplex” kan jag inte se någon som skulle kunna intressera sig för en så intelligensbefriad film. Visst är det lite biljakter och några snygga scener lyckas de få till, men överlag räcker Reacher inte ens som en ok actionfilm för den mer lättroade publiken.
För min egen del är det bara att sudda ut filmen från minnet och fortsätta vidare, men jag sörjer tillsammans med de fans som älskar Reacher-böckerna och som väntat på att de ska bli film. Gå in med tron om att det är en dålig film; så blir ni åtminstone inte jättebesvikna…
Comment or die!
Lives saved so far: 0